RSS

måndag 19 september 2011

Inaktiv blogg

Den här bloggen är inaktiv. Om jag i framtiden vill publicera blogginlägg kommer jag göra det på min hemsida.

måndag 31 januari 2011

För tillfället...

... så hinner jag inte blogga tillräckligt ofta för att tycka det är värt det. Men om ni vill får ni gärna läsa skolbloggen The Rydberg Tribune, där jag skrivit på opinionssidan i princip varje vecka sedan drygt 1 år tillbaka.

När jag har mer tid kanske jag gör en hemsida istället, men det får som sagt vänta nu. Jag har börjat använda Google Reader och läsa mina favoritbloggar, det vill säga centerpartister såsom Magnus, Karl, Hanna och Johan - men också övriga liberaler som Fredrik, Erik och Johan Ingerö. Kan rekommendera dem så länge!

onsdag 26 januari 2011

Vänstern = mer handlingskraftig?

Vem tycker mest? Det måste ju vara vänstern... eller?

Min teori är att vänstern upplevs som handlingskraftigare eftersom de:

1) vill att staten ska göra mer, och staten består ju av just politiker. Vi liberaler, som vill att staten ska fördela ansvar till individerna, framstår lätt som fega, ryggradslösa eller handlingsförlamade

2) är mot allting. Allt är dåligt och orättvist med "högerns" politik. Och visst berör det när man hör vänstern tala om hur dålig världen är - här finns mycket att förbättra. Just därför är jag liberal - vänstern må tycka lika illa som jag om en del saker alliansen gör, men vi liberaler har i alla fall förslag på effektiva förbättringar - istället för tomma slagord.

Jag tror personligen att om staten skulle minska sitt "ansvar" över samhället och folket så skulle kugghjulen från samhällets gräsrötter öka i tempo. Regeringen är inte bäst på att driva företag, komma på idéer och lösa dina och mina vardagsproblem. Det är människorna, folket, som för samhället framåt. Just därför borde vi snarast förknippa liberalismen med handlingskraft och engagemang - just för vår kamp för att vi ska göra mindre, och att du ska göra mer.

fredag 24 september 2010

Rödgröna förbättringar

Politik handlar mycket om pajkastning, men den som ligger ska man inte sparka på! Här följer några förslag på förbättringar för valets stora flopp - "de rödgröna" såhär i eftervalstider:

1. Socialdemokraterna borde byta partiledare till något helt okänt ansikte. En av folket. Någon som är lite längre åt socialismen till och kan väcka liv i partiet. Det som Mona skrev på DN Debatt, men knappast fullföljde, att man skulle återgå till 1910-talets socialdemokrati. Dessutom borde man avsluta samarbetet med kontroversiella radikalsocialistiska Vänsterpartiet - för gott.

2. Miljöpartiet borde satsa på att ta den där rollen som Sveriges tredje största parti när Sverige europiseras och får tre stora partiet. Man borde sluta med att bara prata om att man är ett liberalt parti och istället bli det genom att för det första skrota alla förslag om mobilförbud på tunnelbanor, avskaffande av räntan och utökande av public service till en statlig tidning.

3. Vänsterpartiet borde avsätta "ohly the holy" och sluta hylla honom bara för att han är kontroversiell. Många av hans uttalanden är fullständigt galna och skadar partiet. Ett rangligt radikalt vänsterparti behöver en stark ledare! Först då kan man bli ett radikalsocialistiskt (för att inte säga kommunistiskt) parti. Vill man växa bör man även avsluta samarbetet med partier som inte är radikala, för att nå fler missnöjda väljare.

torsdag 23 september 2010

Valet handlade om rätten att tjäna pengar

Skillnaden på Alliansen och de rödgröna har varit synen på pengar och rättigheter. Känslan av att det är fult att tänka på pengar har avtagit och Sverige genomgår sakta men säkert ett värderingsskifte, från känsla till logik. Plånbokspolitikern är ingenting som upphetsar samhällsengagemanget, men utan koll på ekonomin kan vi aldrig höja bidrag, bistånd och klimatmål.

Ska man kunna tjäna pengar inom i princip alla områden? Hur många rättigheter har egentligen en människa; hur mycket ska staten tillgodose? Det är det som valet handlat om. Just det förutsåg Maud Olofsson när hon för några år sedan talade om ett värderingsskifte. Jag minns hur jag för ungefär två år sen gick på ett seminarium om värderingsskiftet, och där var panelen enig: ett värderingsskifte var möjligt. Från att tro att staten ska fixa allting, till att tro att enskilda individer kunde klara sig själva. Att vi faktiskt genomgått ett värderingsskifte kommer lätt i skymundan när sverigedemokraterna kniper en vågmästarroll och förändrar hela det parlamentariska läget.

Värderingarna som är i förändring är alltså synen på pengar och rättigheter. Jag har alltid tänkt att det måste vara svårt att vara vänster i ekonomiska frågor, eftersom hela argumentationen bygger på att rättigheter är fint och att den som tänker på pengar är girig. Lars Ohly har gjort bort sig när han har sagt att biobesök är en rättighet, men även dagens socialdemokrater har verkligen en dimmig syn på vad som är en rättighet och inte.

Om man fastnat i känslan av att Alliansen driver en kylig politik mot fattiga är det svårt att plötsligt byta uppfattning. Argumentation kring sänkt skatt fungerar inte, för då är man girig. Perspektiven att Sverige har världens näst högstaskattetryck och att massor med pengar försvinner på vägen; pengar som borde stannat hos skattebetalarna, fungerar uppenbarligen inte. Skyller man den oförändrade arbetslösheten på finanskrisen, som drabbat de flesta alla andra länder ännu hårdare, då heter det att man "skyller bort" sig. Människor engageras inte av regeringar som sköter sina finanser på professionellt sätt för då är man en sån där tråkig "plånbokspolitiker". Att den professionaliteten är avgörande för sysselsättningen, miljön och all annan "mer solidarisk" politik glöms liksom bort i havet av känslor.

Förnuft är givetvis ett tråkigt argument jämfört med vänsterns radikala slagord, men jag är i varje fall optimistiskt vad gäller det värderingsskifte som bara börjat. Jag råder inte borgerliga politiker att sluta prata siffror och plånböcker, jag vill bara påpeka problematiken när känslor utan logik möter plånboksargument.

söndag 5 september 2010

3 anledningar att rösta på Centerpartiet

Först och främst bör nämnas att riksdagsvalet 2010 står mellan två allianser; alliansen och vänsterkartellen. Om du tycker att alliansen är vettigare än vänsterkartellen måste du fundera på om du vill se en grönare, insiktsfullare och förnuftigare allians – för i så fall ska du rösta på Centerpartiet.

Vi är alliansens gröna röst. Centerpartiet är Sveriges äldsta och mest handlingskraftiga miljöparti (första miljömotionen lades redan 1962). ”Miljöpartiet de gröna” påstår sig vara framtidens parti, men frågan är hur vi ska kunna utveckla Sverige och få alla med oss om vi inte kan tänka oss att satsa på vägar, utan bara tåg och tunnelbana. Miljöpartiets miljöpolitik är anpassad för tunnelbaneåkande innerstadsbor som jag, medan Centerpartiet har en miljöpolitik som gynnar hela landet. Vi förstår att folk kan behöva åka bil, och då är det klart bättre att satsa på ett mer miljövänligt bilåkande än att försvåra för bilisterna. Det är tack vare Centerpartiet som alliansen driver en historiskt vass miljö- och klimatpolitik (bland annat satsas 1 miljard kronor på havsmiljön, premie och sänkt skatt för miljöbilar och satsningar på alla biodrivmedel utom miljöskadliga etanol). Rösta på Centerpartiet om du vill se en förnuftig grön allians.

Vi vet hur jobb skapas. Centerpartiet är det parti som förstår och prioriterar företagaren mest och bäst. Socialdemokraterna tror sig kunna skapa jobb genom mer utbildning och handlingslösa uttalanden om att politikerna ska ”skapa jobb”. Vi vet att det är företagen som skapar jobb, och att politikernas uppdrag är att se till att stimulera för företagen att anställa fler. Bland annat genom mindre byråkrati, sänkta skatter och att modernisera Lagen om Anställningsskydd så att unga kan få en fot på arbetsmarknaden, och äldre får en chans att byta jobb utan att riskera att få sparken direkt. Rösta på Centerpartiet om du vill att staten ska skapa förutsättningar för ännu fler jobb.

Vi håller ordning på ekonomin - och vi tror på dig. Statens uppdrag är inte att driva företag, särskilt inte konkursutsatta. Kompetensen och drivkraften finns hos folket, företagarna. Vi får inte glömma att statens pengar kommer från skattebetalarnas plånböcker. Dessutom vägrar vi acceptera att människor föds in i en roll som rik eller fattig, vi vill att alla ska med, på sina olika sätt. Du ska kunna jobba dig till rikedom. Vi tror på alla människors inre förmåga och potential att gå från litet till stort. Vi vill styra kosan från Bidragssverige till Tillväxtssverige. Jantelagar ska bort och människans inneboende kraft ska tas till vara!

söndag 4 juli 2010

Därför blir valrörelsen enformig

Handen på hjärtat. Varför röstar folk på de rödgröna? Jag kom fram till några anledningar, men fann genast att alla var motsägelsefulla eller allmänt ologiska. Om jag inte fått något om bakfoten kan det här bli en ganska enformig valrörelse, de har absolut ingenting att komma med...

1) Jobbpolitiken. I valet 2006 vann alliansen valet på grund av att vi presenterade bäst lösningar för att bryta det på den tiden kritiska utanförskapet. Det dröjde inte längre tills siffrorna vänt radikalt. Tlll och med Mona Sahlin erkände att alliansen hade lyckats, i en riksdagsdebatt för tre år sedan. Nu, efter att ett antal arbetare på till exempel Volvo varslats i finanskrisens tider, har ett missnöje blossat upp. Dock pekar i princip all statistik på att utanförskapet minskat sedan socialdemokraterna hade makten - och då såg ändå ekonomin mycket mer blomstrande ut. De rödgröna har inga konkreta lösningar för att bryta utanförskapet, varken för unga eller äldre. Deras tomma ord borde genomskådas, förr eller senare.

2) Kapitalismen. "Politik för de rika" är klyschan som varit nyckeln till socialdemokraternas framgångar de senaste åren. Den skrotade förmögenhetsskatten och sänkningarna av fastighetsskatten har legitimerat Ung Vänsters kampanj "Överklassen har haft all anledning att fira". För visst har "de rika" fått det bättre? Precis som alla andra. Avdraget för hushållsnära tjänster förenklar livet för medelklassfamiljen. Likväl apoteksmonopolets avskaffande, som ökat tillgången på läkemedel. För att inte nämna RUT-avdrag, ROT-avdrag och jobbskatteavdrag. Att a-kassan sänks är i mina ögon inte något att klaga över, med tanke på att jobben har blivit fler. De rödgröna kommer åter höja skatter för lågavlönade och tunna ut möjligheterna för arbetslösa att få jobb.

3) Miljöpolitiken. Andreas Carlgren är för mig inte vad man kallar en fullt trovärdig politiker, men han gör ett utmärkt jobb som miljöminister. Tack vare Centerpartiet har vi en regering som spenderat mer pengar på miljöfrågor än någon tidigare gjort. Framförallt den sunda synen på miljöpolitik är alliansens fördel i miljöfrågorna jämfört med miljöpartiets. Istället för att blunda för bilförarnas situation har man infört en miljöbilspremie som gett resultat. Istället för att sätta upp ogenomförbara mål om sänkta utsläpp har man satsat på forskning och utveckling. En rödgrön regering har ingenting att bidra med här.

Om det finns någon riktig "anledning att rösta rödgrönt", meddela mig. Det skulle göra valrörelsen så mycket roligare.

fredag 2 juli 2010

Rätten att ha tråkigt

Igår avskaffades kårobligatoriet. För de som vill engagera sig i studentlivet är det förstås tråkigt, och jag känner själv att ett levande studentliv är någonting att sträva efter. Det är dessutom någonting som kommer påverka mig och mitt framtida liv. Samtidigt måste vi inse att frihet är ett oerhört viktigt begrepp, som inte går att kompromissa bort. Kalla mig fundamentalist, men rätten till sitt eget liv står över antidemokratiska viljor om att tvinga andra att ha kul.

Jag, liksom folkpartisten Tegnvallius och Moderata Studenter, välkomnar kårobligatoriets avskaffande. Inte för att jag själv vill "ha tråkigt" och stå utanför, utan för att jag vill ge andra möjligheten att göra det. Att tvinga människor att vara medlemmar i en kår strider näst intill mot organisationsfriheten.

I ett samhälle där gräsrötterna bygger upp samhället istället för auktoriteten kommer även människors påverkan på varandra att bli viktigare. Om jag vill att min kompis ska vara med i kårobligatoriet har jag rätt att tjata på honom. Motivationen och solidariteten ökar nästan per definition när människan får mer att säga till om.

Men somliga tycks ha en helt motsatt uppfattning. Sveriges förenade studentkårer menar att studenternas inflytande håller på att minska och att reformen är förhastad. Vad gäller studenternas inflytande hoppas jag snart att ett nytt system tar vid, där varje enskild student har större möjlighet att komma med förslag till diverse högskolor och universitets ledning. Kårerna kommer dessutom finnas kvar, om än med något färre medlemmar. Och om nu studenterna av ekonomiska skäl väljer att stå utanför, borde det inte vara en ganska bra anledning att ta bort obligatoriet - för att stärka studenternas ekonomi?

Märkligt nog menar motståndarna att reformen är förhastad - om nu ett centralt beslut för en gångs skull inte tar flera år att genomföra, är inte det fantastiskt?

tisdag 29 juni 2010

CUF:s kampanj är klockren!

I Sverige, detta vackra men ack så orättvisa land, finns ett antal normer som man till punkt och pricka ska följa för att passa in. Här är det finaste som finns att vara artig, uttrycka sig vackert och vara alldeles till intet sägande. Det är kontroversiellt att svära, skapa konflikt och kritisera vackra ord som "trygghet" och "gemenskap". Även om extrem trygghet kan innebära seghet, och påtvingad gemenskap kan innebära kommunism.

CUF:s senaste kampanj, vars enkla budskap är att "arbetsmarknaden är ett jävla skämt", har retat och skrämt upp såväl konservativa jantelagsbyråkrater till vänster som förfärade äldre centerpartister, och dessutom extrema inskränkta nationalister som säger att vi "urholkar tryggheten" när de själva inte förstår ett skvatt om vad trygghet egentligen är (se Centerpolitik.se) en sida som från början till slut handlar om att försöka klanka ner på CUF utan att själv ha någonting att komma med. Frågan är om nationalisterna själva har några idéer för att motverka ungdomsarbetslösheten. Och svaret är nej.

De flesta av mina grönaste och liberalaste vänner som inte är medlemmar i CUF tycker att kampanjen i sig är ett skämt, och att vi gått över någon slags gräns. Detta trots att de håller med om att LAS faktiskt borde skrotas, och att ingångslönerna måste kunna bli lägre så att unga ska kunna sätta sin fot på arbetsmarknaden.

Detta beror just på kampanjens brist på svenskhet; vi svär åt fackligt förtryck, vi drar grova jämförelser och vi kritiserar något vi själva är en del av; det är svenskt att följa jantelagen men det är desto svenskare att låtsas att man själv inte är en del av den.

Jag kan helt ärligt säga att man inte behöver svära för att sticka ut. Men i politiken behövs lite rock'n roll, lite svordomar och radikalt ifrågasättande. Vi svär för att vi vill visa att vi vågar säga ifrån. Att politiker inte behöver vara grå gubbar i kostym. Du kan själv bli politiker. Allt du behöver göra är att gå med i CUF, det enda ungdomsförbund som har konkreta och effektiva idéer för att du ska kunna ta plats på arbetsmarknaden.

tisdag 22 juni 2010

Den som tror att Centerns storhetsdagar är över har fått något om bakfoten

Allianspartiernas blockpolitik: du tvingas överge en dröm för att få en annan dröm att bli verklighet.

Centerpartiet driver absolut inte samma envisa blockpolitik som på 70-talet, då man höll hårt i sina kort och vägrade förlora. Om utvecklingen är bra eller dålig kan diskuteras. Personligen är jag väldigt nöjd med att Centerpartiet gett alliansen så otroligt mycket, både vad gäller liberaliserandet och miljöperspektiven. Samtidigt delar jag många partikollegors upprördhet i och med att man släppt den kanske viktigaste frågan: kärnkraften. Inte så mycket för att jag avskyr kränkraft, utan för att jag inte gillar den politiska prostitutionen.

Dock finns det en sak jag inte förstår. Många människor verkar tro att Centerpatiet inte fyller någon funktion. Att vi sakta men säkert är på väg att försvinna. Inget kunde vara mer felaktigt.


  • För det första tror vi på miljön - på allvar. Miljöpartiet är ett skämt, de tror att vi kan avveckla industrisamhället från en dag till en annan. De tror att framtiden ligger i att gå tillbaka till stenåldern - dessutom tror de inte på företagare eller den enskilda människans skaparkraft, som de påstår sig göra.

  • För det andra tror vi på människan. Staten kan inte driva företag bättre än folket. Varje människa ska kunna växa, Sverige behöver fler rika direktörer och inte färre. Du ska kunna göra karriär; det vill säga jobba dig rik och inte bara födas in i en roll. Dessutom ska du få bestämma själv över ditt eget liv, från stora till små beslut.

  • För det tredje är det vi som driver den riktiga frihetsrörelsen. Folkpartiet jagar väljare och släpper sin ideologiska stomme, samtidigt som centerpartiet blir allt mer liberalt. Dessutom vill vi dela makten, medan folkpartiet tror att centralmakten kan lösa all världens problem.

Den som tror att Centerpartiet kommer försvinna har helt klart fått någonting om bakfoten. Elelr bara läst tidningen för noggrant.

söndag 20 juni 2010

Liberalism = ignorans?

Jag har tröttnat på extremnationalistiska fördomar om att alla muslimer skulle vara våldsamma terrorister som våldtar och misshandlar. Det finns extrema rörelser och idéer inom alla religioner; likväl som det alltid finns en liten andel människor inom ett parti som tycker någonting helt annat än partiets grundtanke. Jag är trött på fördomar och auktoriteter som buntar ihop människor i kollektiv utan att se några egentliga individuella skillnader mellan människor. Därmed är jag liberal.

Men jag är också trött på den fega, politiskt korrekta mesighet som blundar för förtryck och brott mot demokratin - i liberalismens namn. Jag tänker på människor som vill ändra i demokratin för att "ta hänsyn" till diverse kulturer och religioner. Liberalismens grundlagar såsom yttrandefrihet och rätten till sin egen kropp ska omfatta ALLA - det handlar inte om sosserier utan helt enkelt om grundprinciper.

För att ta två exempel:

  • Jag anser att det är liberalt att du ska få måla precis vad du vill, oavsett om det strider mot en eller fler individers tro. Religion är någonting individuellt; synen på att man kan gruppera in människor i olika religioner och att dessa skulle ha samma tro tillhör den typiskt svenska kollektivismen - om en människa känner sig kränkt på grund av dess religiösa värderingar legitimerar det inte att staten ska frånta friheten från en annan människa att måla precis det som faller henne eller honom in.

  • Jag anser att tvångsäktenskap ska kriminaliseras. Det är aldrig okej att en individ fråntas rätten att gifta sig med vem man vill, oavsett vilken religion man tillhör. Om vi vill bygga upp ett mångkulturellt samhälle - och det vill i varje fall jag - måste vi också komma fram till vad det samhället ska ha för grundprinciper. Jag tror att det går att kombinera ett samhälle där alla får plats med ett samhälle där liberala värderingar omfattar alla.

Mest trött är jag alltså på att vänstern och sverigedemokrater kallar oss liberaler för ignoranta; att vi inte bryr oss och inte har någonting att komma med. För om det är några som bryr oss så är det vi - vi som kämpar för frihet, tolerans och eget ansvar. Mot kollektivism och fördomar. Mot ignorans och kylig socialism.

torsdag 29 april 2010

Dela makten!

Jag har, efter många och långa diskussioner med moralkonservativa allianskollegor, bara blivit ännu mer säker på att jag står upp för en tydlig centerpartistisk värdering: federalismen. Makten ska delas på alla olika nivåer och idéerna, kompetensen och efterfrågan ska alla komma från gräsrötterna. Det är individer som ska skapa samhället, inte staten. Här är både partiet och ungdomsförbundet tydligt, och idén är extra trovärdig i och med att det är den hela organisationen bygger på. Även i 2010-talets CUF.

Somliga tycker att en viss typ av moral, etik och sociala normer ska vara det som lägger grunden för all statlig lagstiftning. Det är enligt min mening helt fel, och jag ska förklara varför.

Demokrati grundar sig i att individer röstar fram politiker, som ska stifta lagar, som i sin tur ska begränsa individerna. Då blir det galet om själva lagarna inte stämmer överens med individernas värderingar - demokrati är inte det perfekta systemet, men det är i alla fall bättre än en auktoritärt styrd diktatur.

Detta är givetvis ett ideologiskt resonemang men kan, likt de flesta andra ideologiska resonemang, översättas till praktisk politik.

tisdag 20 april 2010

Jag väntar med spänning

I helgen var det (inofficiellt) förstämma med Svearådet och distriktsstyrelse-kickoff för CUF Stockholm. Jag är numera ansvarig för nya medlemmar i vårt alltmer växande distrikt. Känns som att det kommer bli en fantastisk valrörelse.

Jag vill tipsa om Magnus Anderssons debattartikel i aftonbladet idag som handlar om lägre ingångslöner; det vill säga att ungdomar ska anställas med lägre ingångslöner så att de överhuvudtaget får sätta sin fot på arbetsmarknaden. CUF är fortfarande herre på täppan när det gäller konkreta förslag för att bekämpa ungdomsarbetslöshet.

Fortfarande väntar jag med spänning på några konkreta förslag från Ung Vänster och SSU, som hittils bara använder sig av tomma ord som att det ska "bli" fler jobb; ska de ska skapas av sig själva eller ska man kanske höja skatten? Att situationen ser långt ifrån perfekt ut idag kan man visserligen skylla på Borg och Littorin, men vi har knappast något bättre att vänta från den rödgröna röran efter en eventuell valseger.

lördag 27 mars 2010

Mindre? Mer? SKIT SAMMA!

Igår var jag på Nacka Gymnasium för att heja på Elias Giertz i en debatt om migration. Om själva debatten tänker jag inte skriva särskilt mycket; inte helt otippat var det vänstern som skrek och skrattade högst, så att debatten tillslut spårade ur. Tråkigt nog, för det var ett intressant ämne.

Det jag tänker blogga om är istället min egen reflexion kring migrationsfrågan. Invandringen.

Såhär verkar ganska många resonera i invandringsfrågan: Den måste minska. Invandrare förstör.

Såhär tycks några andra resonera: Den måste öka. Invandrare tillför nya perspektiv.

För mig är det helt oväsentligt hur många invandrare vi tar emot. Så länge alla har en möjlighet att ta sig hit. Människor har alltid flyttat fram och tillbaka på vår planet; utan den globala friheten hade vi aldrig haft vare sig potatis eller röda stugor.

Fri invandring är min lösning. En värld av frihet och lika möjligheter är en värld av nya idéer; kunskapsspridning. Vi ska vara försiktiga med att tala om "mer" eller "mindre" i siffror. Målet måste alltid vara: frihet.

måndag 22 mars 2010

Det är socialismens fel att sverigedemokraterna växer

Den svenska debatten behöver ärlighet - frihet - demokrati. Skrota jantelagen!

Om jag älskar Sverige - vad är jag då? En trångsynt rasist som inte tål något annat än röda stugor och köttbullar? Eller en nostalgisk livsnjutare som uppskattar allt runtomkring mig? Begreppen snurrar omkring och tycks liksom gå in i varandra - vilket beror på att den svenska debatten om nationalism är skadad av svensk politiskt korrekthet - en jantelag som vi absolut kan skylla på socialismen.

Sverige präglas av socialistiska värderingar: ingen är bättre än någon annan. Alla är likadana. Vi ska lagstifta utifrån ett perspektiv som drabbar alla; alla är ju trots allt likadana och strävar efter samma mål. Mål som vi inte ens ska få uppnå. Inte som individer, för de vi är, i alla fall.

Känner du igen dig? I så fall känner du antagligen också igen den politiska korrekthet som förstör den fria debatten och därmed urholkar den svenska demokratin. För när vi inte kan se sanningen i vitögat, då har vi ingen anledning att vara förvånade när supernationalistiska invandringsmotståndare tar plats i vår riksdag. Just det, jag syftar på sverigedemokraterna.

Det är den politiska korrektheten som förvirrat den svenska debatten gällande mindre politiskt korrekta ämnen. Enkelt uttryck: när vi tabubelägger ett ämne pressar vi ur friheten i den debatten. Vi pressar likaså ut all typ av saklighet ur den.

Ett konkret exempel på det här är den svenska debatten kring nationalism. Jämför med till exempel den franska, där man i större utsträckning än här säger rakt ur vad man tror om "dumma amerikanare" och "patriotiska italienare"; där man inte döljer någonting och därmed skiljer på kärlek till sina traditioner, fördomar om olika folkslag och åsikter angående invandringspolitik. Och därmed har Frankrike, även om det kan låta konstigt, ett mer ärligt godkännande av främmande kulturer.

Bert Karlsson brukar tala om att det finns en utbredd nationalism i Sverige, som ligger under ytan. För en gångs skull har han helt rätt.

Många svenskar, främst medelålders ladsbygdssvennar, om man får placera dem i ett fack, går omkring och tycker att invandrare kommer hit, tar våra jobb och förstör. De mixar ihop sin glädje över svenska traditioner och sina fördomar om muslimer som är baserat på medias intensiva bevakning av muslimska extremister.

När vi låter debatten gå under ytan, när vi döljer alla kontroversiella rörelser och drag. Då vet vi att friheten, demokratin och respekten för olikhet är i fara.

söndag 21 mars 2010

Den ultimata miljöpolitiken?

För knappt två år sen skrev jag på min gamla blogg att CUF driver en feg miljöpolitik, ett blogginlägg som CUF Värmland någon månad senare hörde av sig angående, och ville ha med i sin tidning "grönsaken".

Då hävdade jag att CUF-ordförande Magnus Andersson talade för mycket om forskning, tillväxt och teknikutveckling när det kom till miljöåtgärder. Som om det var de enda verktyg vi behövde för att bekämpa klimatförändringar och andra hot mot vår miljö.

På den tiden trodde jag att miljöpartiet hade den bästa politiken för miljön. Som så många andra lät jag mig luras av deras vackra namn och trovärdiga image. Idag har jag kommit på bättre tankar.

Miljöpartiets politik går ut på att vi ska bryta all mänsklig utveckling. All den utveckling som är mänsklig, som tillhör vår natur. Det är det som gör miljöpartiets miljöpolitik så vänster; här finns inga perspektiv, inget förnuftigt resonemang, man drar allt och alla över en kam. Det kan verka välbehövligt radikalt men sanningen är att den inställningen aldrig kommer ta oss ur de utmaningar vi står inför när det gäller miljö och klimat. Därmed lever inte miljöpartiet upp till sitt vackra namn.

Utan teknikutveckling kommer vi inte hitta nya vägar att lösa klimatproblemen, utan forskning kommer vi inte kunna identifiera problemen som vi har så bråttom att lösa, och det mest effektiva sättet att åtgärda klimathotet på är, enligt FN:s klimatpanel, en värld av tillväxt och utveckling.

Något som jag skrev i det gamla blogginlägget som jag fortfarande står fast vid är att vi varken inte får fega eller överdriva - vi ska ta till precis lagom mycket åtgärder, enligt sann liberalism.

lördag 20 mars 2010

Framtidens parti

Emil Källström, centerpartistisk riksdagskandidat från Västernorrland, skrev för någon vecka sedan en debattartikel om Centerpartiet som framtidens och visionernas parti, som dessutom finns publicerad på hans blogg. Det kändes väldigt rätt, hela artikeln igenom.

Emil skriver bland annat att arbetet i regeringen inte gått tillräckligt fort, men att vi inte kan ta på oss skulden för det. Det känns väldigt rättvist.

Centerpartiet är en förening av människor, färger och inställningar. Här finns en kultur, en gemenskap, men samtidigt en konflikt mellan landsbygdens pensionärer och radikala liberala ungdomar. Vi må ha en partiledare som tvingats gå mot sitt hjärta i egenskap av minister, men hjärtat i vårt parti består. Vi har så otroligt mycket mer att ge och nu inför valet taggar alla till, unga som gamla, nyskapare som nostalgiker. Just nu blåser vinden mot oss, men det gör oss bara mer taggade.

Ni som tror att Centerpartiet inte längre har någon poäng, ni som tror att något annat parti har en klokare arbetsmarknadspolitik, en mer realistisk och trovärdig miljöpolitik, en mer hållbar och nyskapande välfärdspolitik och ett vassare ungdomsförbund, ni borde läsa på lite till.

fredag 19 mars 2010

People are people

So we're different colours
and we're different creeds
And different people have different needs

Så sjunger Depeche Mode i deras - enligt mig - bästa låt: People Are People. Och den sortens resonemang borde även vara en grundläggande princip när svenska politiker formar samhällets alla lagar och strukturer.

Men så fungerar det ju inte.

Varför fungerar inte demokratin? Varför föraktar vi våra politiker, om vi själva har valt dem? Varför finns det folk som inte tror på demokratin, om vi själva har full makt att påverka samhället?

Mitt svar är: kollektivismen. Kollektivismen är den logik som håller ihop den socialism som präglar Sverige. Fördelarna är den sociala jämställdhetsaspekten, att vi alla hör samman och är lika värda. Men nackdelarna är desto fler; enligt den här människosynen ska människor buntas ihop, vi missar alla de egenskaper som utgör en människa och skapar oss fördomar om olika människor på grund av deras tillhörighet.

För några veckor sedan lyssnade jag till Dilsa Demirbag-Sten, och hon menar att vi svenskar har ovanligt många fördomar om andra etniska grupper. Så hade jag inte tänkt innan; Sverige är ju ett väldigt jämställt land. Men nu ser jag att det är två helt olika saker. Vi är jämställda för att vi buntar ihop människor och säger att alla är likadana. Och vi är fördomsfulla för att vi buntar ihop människor och säger att de är likadana. Nu var jag själv fördomsfull, kan tyckas. Men samtidigt får vi inte blunda för att kollektivismen präglar hela vårt samhälle.


Igår fick vi i CUF Stockholm besök av KRIS. En av de som var där och pratade hade tidigare både missbrukat och sålt droger. Han sa att han aldrig sett sig själv som en brottsling. "Brottslingar". Vi får alla en tydlig bild i huvudet när vi hör det. "Missbrukare" likaså.

När jag skriver om svenska politiker menar jag att de ska se brottslingar och utsatta människor som människor, tänka vad som är bäst i realiteten, och inte bara gå efter generella principer. Annars kommer vi aldrig bort från politikerföraktet.

People Are People! Glöm aldrig det.

torsdag 11 mars 2010

Inget "snälla snälla" i Centerpartiet

Nuförtiden hör jag mitt parti nämnas nästan vilket program jag än kollar eller lyssnar på.

Tidigare idag lyssnade jag på P3, "tankesmedjan" tror jag programmet hette. Två typiska P3-programledare (roliga, oförblommerade men inte överdrivet kunniga) sammanfattade den vad som hänt i partipolitiken den senaste tiden - och som vanligt var de inte helt opartiska. De hade gett varje parti en låt, ganska roligt, jag skrattade till och med högt, men kanske inte helt sakligt. När de kom till Centerpartiet hade de gett oss en låt de ville att vi ska använda i valet - Caroline af Ugglas snälla snälla.

"Stanna kvar hos mig för jag behöver dig" gnäller uggla. Utmattad, desperat.

Det är tydligen så folk i största allmänhet verkar tro att centerpartisterna ser på sig själva. Men det är ett ologiskt resonemang: att motgång skulle leda till uppgivenhet. Låt mig förklara varför.

När tror du det är som mest spännande att vara politiskt aktiv? Utifrån mina erfarenheter skulle jag säga: när man har något att kämpa för. När du kan göra skillnad. När du kan vinna, och alla tror du ska förlora. Det är då alla blir som mest taggade. Det är partipolitik är som roligast.

Jag märker inga tecken på "snälla snälla" i Centerpartiet just nu. Engagemang handlar inte om att törsta efter makt - det handlar om att spurta i uppförsbackarna. Och när vinden piskar dig i ansiktet och alla tror du har gett upp - det är då du blir som mest taggad.

söndag 7 mars 2010

Ännu mer skrivande!

Igår tackade jag ja till att börja skriva på Centerkvinnornas blogg, som kommer startas upp och finnas kvar till valet. Jag kommer få sällskap av fler CUF:are, kloka människor från alla håll i landet i alla åldrar.

Dessutom har det blivit en hel del jobb med the Rydberg Tribune, skolbloggen, där jag numera är sektionschefredaktör för opinionsdelen.

Det är roligt och inte minst utvecklande att skriva ner det man tycker och tänker. Att jag numera nästan klarar av att skriva ett blogginlägg per dag känner jag mig nöjd med. Dock vill jag inte lägga för mycket kraft på bloggandet, livet handlar om att prioritera och inom politiken finns det aktiviteter som enligt mig är så mycket roligare än att skriva.