Om politisk korrekthet, källkritik och att ta saker för vad det är

Jag har väldigt svårt för folkstormar! Politisk korrekhet, att folk utan källkritik hakar på ett tåg byggt byggt på grova överdrifter och ibland även osanning. Även om det oftast ligger något i dessa teser så gör de oftast att du får en felaktig bild av situationen eller sakfrågan.

För att ta några konkreta exempel (sånt gillar vi alla): FRA-lagen. Det fanns bland folket, innan media började skriva om lagen, ingen tydlig uppfattning i integritetsdebatten, vad jag minns. Det var först i maj-juni som debatten blåstes upp på allvar: SVT visade vinklade nyhetsinslag om vikten av integritet, annan media agerade likadant, bloggarna svämmade över av FRA-förakt och på politikerbloggens omröstning var hela 80% (har jag för mig) mot en FRA-lag. Jag var en av dem - det erkänner jag, men faktumet kvarstår: folkstormen (som regeringen inte alls förutsett då de valde att lägga förslaget) påverkade oss alla.

När Fredrick Federley var modig och trotsade centerpartiets hållnig genom att ge regeringen en bakläxa tappade han förtroendet från partiledningen från en dag till en annan. Trots det målades han ut som en stor svikare; han hade "lurat" sina väljare hette det. Liberaler landet runt skulle känna sig "sårade" av riksdagsledamoten som följde partipiskan framför hjärtat. Allt detta var givetvis till störst del bulshit; visst, han hade inte röstat MOT lagen i slutet, men han hade trotsat sina kollegor och offrat sitt förtroende, för hjärtats skull. Trots att han är en av de mest äkta politikerna i riksdagen sjönk hans förtroende markant. På bloggar runtom i Sverige tas Fredricks agerande fortfarande som ett exempel på svek. Det är galet.

För att vara ännu mer konsekvent, och visa att jag skriver från hjärtat, ska jag försvara en politisk "motståndare", Peter Eriksson, mp-språkröret. En vind mot honom har blåst upp, nu är det tydligen Maria Wetterstrand som gäller. Bullshit enligt mig, Eriksson är tydlig och inger förtroende. Wetterstrand känns falsk, allmänt oskön. Men det är väl åter inte någon vanlig uppfattning, utan bara min. Stormen har redan blåst upp.

Nu till det jag tänkte komma till: en ny folkstorm har blåst upp. Den gäller Jonas Pettersson (centerpartistisk riksdagskandidat från Uppsala) och hans uttalanden om byggbranchen. Han publicerade en video på youtube i början av januari, en argumenterande video där han med fin retorik förklarar byggbranchens brister, och varför den borde konkurrensutsättas.

Fokus har dock kommit att hamna på att Pettersson reagerar över den outnyttjade tiden; tiden utnyttjas inte tillräckligt och det är lätt för arbetarna att "prata i telefon och dricka kaffe" under arbetstiden. Det här är dock inte (som det kan verka och som folk verkar tycka) ett påhopp, det må se så ut men ibland måste vi våga skilja på fördomar och fakta: det han säger bygger faktiskt på studier från Chalmers - ren fakta. Det är inte arbeternas fel att det är lätt för de att kunna arbeta med låg produktivitet! Och idag skriver Jonas Pettersson i Aftonbladet där han försvarar sig och skriver att byggarbetarna borde hylla klippet.

Jonas har även en blogg och en hemsida och här får han stöd av Albin Broman.

Varför vi i Sverige har så mycket emot konkurrens och tillväxt är för mig ett mysterium. Den sossiga rättvisefilosofin om att det är viktigare att andra mår dåligt än att du själv mår bra gäller tydligen även i detta fall.