CUF:s senaste kampanj, vars enkla budskap är att "arbetsmarknaden är ett jävla skämt", har retat och skrämt upp såväl konservativa jantelagsbyråkrater till vänster som förfärade äldre centerpartister, och dessutom extrema inskränkta nationalister som säger att vi "urholkar tryggheten" när de själva inte förstår ett skvatt om vad trygghet egentligen är (se Centerpolitik.se) en sida som från början till slut handlar om att försöka klanka ner på CUF utan att själv ha någonting att komma med. Frågan är om nationalisterna själva har några idéer för att motverka ungdomsarbetslösheten. Och svaret är nej.
De flesta av mina grönaste och liberalaste vänner som inte är medlemmar i CUF tycker att kampanjen i sig är ett skämt, och att vi gått över någon slags gräns. Detta trots att de håller med om att LAS faktiskt borde skrotas, och att ingångslönerna måste kunna bli lägre så att unga ska kunna sätta sin fot på arbetsmarknaden.
Detta beror just på kampanjens brist på svenskhet; vi svär åt fackligt förtryck, vi drar grova jämförelser och vi kritiserar något vi själva är en del av; det är svenskt att följa jantelagen men det är desto svenskare att låtsas att man själv inte är en del av den.
Jag kan helt ärligt säga att man inte behöver svära för att sticka ut. Men i politiken behövs lite rock'n roll, lite svordomar och radikalt ifrågasättande. Vi svär för att vi vill visa att vi vågar säga ifrån. Att politiker inte behöver vara grå gubbar i kostym. Du kan själv bli politiker. Allt du behöver göra är att gå med i CUF, det enda ungdomsförbund som har konkreta och effektiva idéer för att du ska kunna ta plats på arbetsmarknaden.
Läs även Magnus Andersson i expressen idag
0 kommentarer, vad tycker du:
Skicka en kommentar