Rätten att ha tråkigt

Igår avskaffades kårobligatoriet. För de som vill engagera sig i studentlivet är det förstås tråkigt, och jag känner själv att ett levande studentliv är någonting att sträva efter. Det är dessutom någonting som kommer påverka mig och mitt framtida liv. Samtidigt måste vi inse att frihet är ett oerhört viktigt begrepp, som inte går att kompromissa bort. Kalla mig fundamentalist, men rätten till sitt eget liv står över antidemokratiska viljor om att tvinga andra att ha kul.

Jag, liksom folkpartisten Tegnvallius och Moderata Studenter, välkomnar kårobligatoriets avskaffande. Inte för att jag själv vill "ha tråkigt" och stå utanför, utan för att jag vill ge andra möjligheten att göra det. Att tvinga människor att vara medlemmar i en kår strider näst intill mot organisationsfriheten.

I ett samhälle där gräsrötterna bygger upp samhället istället för auktoriteten kommer även människors påverkan på varandra att bli viktigare. Om jag vill att min kompis ska vara med i kårobligatoriet har jag rätt att tjata på honom. Motivationen och solidariteten ökar nästan per definition när människan får mer att säga till om.

Men somliga tycks ha en helt motsatt uppfattning. Sveriges förenade studentkårer menar att studenternas inflytande håller på att minska och att reformen är förhastad. Vad gäller studenternas inflytande hoppas jag snart att ett nytt system tar vid, där varje enskild student har större möjlighet att komma med förslag till diverse högskolor och universitets ledning. Kårerna kommer dessutom finnas kvar, om än med något färre medlemmar. Och om nu studenterna av ekonomiska skäl väljer att stå utanför, borde det inte vara en ganska bra anledning att ta bort obligatoriet - för att stärka studenternas ekonomi?

Märkligt nog menar motståndarna att reformen är förhastad - om nu ett centralt beslut för en gångs skull inte tar flera år att genomföra, är inte det fantastiskt?