Valet handlade om rätten att tjäna pengar

Skillnaden på Alliansen och de rödgröna har varit synen på pengar och rättigheter. Känslan av att det är fult att tänka på pengar har avtagit och Sverige genomgår sakta men säkert ett värderingsskifte, från känsla till logik. Plånbokspolitikern är ingenting som upphetsar samhällsengagemanget, men utan koll på ekonomin kan vi aldrig höja bidrag, bistånd och klimatmål.

Ska man kunna tjäna pengar inom i princip alla områden? Hur många rättigheter har egentligen en människa; hur mycket ska staten tillgodose? Det är det som valet handlat om. Just det förutsåg Maud Olofsson när hon för några år sedan talade om ett värderingsskifte. Jag minns hur jag för ungefär två år sen gick på ett seminarium om värderingsskiftet, och där var panelen enig: ett värderingsskifte var möjligt. Från att tro att staten ska fixa allting, till att tro att enskilda individer kunde klara sig själva. Att vi faktiskt genomgått ett värderingsskifte kommer lätt i skymundan när sverigedemokraterna kniper en vågmästarroll och förändrar hela det parlamentariska läget.

Värderingarna som är i förändring är alltså synen på pengar och rättigheter. Jag har alltid tänkt att det måste vara svårt att vara vänster i ekonomiska frågor, eftersom hela argumentationen bygger på att rättigheter är fint och att den som tänker på pengar är girig. Lars Ohly har gjort bort sig när han har sagt att biobesök är en rättighet, men även dagens socialdemokrater har verkligen en dimmig syn på vad som är en rättighet och inte.

Om man fastnat i känslan av att Alliansen driver en kylig politik mot fattiga är det svårt att plötsligt byta uppfattning. Argumentation kring sänkt skatt fungerar inte, för då är man girig. Perspektiven att Sverige har världens näst högstaskattetryck och att massor med pengar försvinner på vägen; pengar som borde stannat hos skattebetalarna, fungerar uppenbarligen inte. Skyller man den oförändrade arbetslösheten på finanskrisen, som drabbat de flesta alla andra länder ännu hårdare, då heter det att man "skyller bort" sig. Människor engageras inte av regeringar som sköter sina finanser på professionellt sätt för då är man en sån där tråkig "plånbokspolitiker". Att den professionaliteten är avgörande för sysselsättningen, miljön och all annan "mer solidarisk" politik glöms liksom bort i havet av känslor.

Förnuft är givetvis ett tråkigt argument jämfört med vänsterns radikala slagord, men jag är i varje fall optimistiskt vad gäller det värderingsskifte som bara börjat. Jag råder inte borgerliga politiker att sluta prata siffror och plånböcker, jag vill bara påpeka problematiken när känslor utan logik möter plånboksargument.